27 januari. Förintelsens minnesdag. För några år sedan var jag på en studieresa i koncentrationslägret Auschwitz Birkenau i Polen där hundratusentals judar hölls fångna, misshandlades och mördades i gaskammare under andra världskriget. Följande text är inspirerad av det jag som turist fick se och uppleva under studiebesöket. Samtidigt försöker jag i berättelsen återskapa en fånges verklighet från 1942. Till minne av denna dag har jag valt att dela med mig av min text på bloggen.
Auschwitz- Birkenau, Polen
Nutid
Turistbussen stannar på parkeringsplatsen. Vi stiger av och det första jag ser är järnvägsspåret som leder mot lägret. Det finns bara ett spår, en väg in till lägret. Men ingen väg därifrån.
Jag går längs spåret mot portarna och slåss av tanken av hur enorm och massiv byggnaden är. Det ser nästan vackert ut. Omkring lägret breder sig en skog och längst spåret växer grönt, friskt gräs.
En regndroppe faller ner på min regnjacka. Sedan en till. Tur att jag har paraply och varma skor så jag slipper frysa.
1942
Jag går äntligen av spårvagnen. Efter flera dagars färd är jag hungrig och stel i hela kroppen. Att få andas in frisk luft och se dagsljus för första gången på länge är både skönt och befriande.
Vi blir beordrade att röra på oss. Folkmassan lyder och börjar i rask takt gå framåt. Jag förs med de andra och snart följer vi alla järnvägsspåret som leder mot arbetslägrets massiva portar.
En regndroppe faller ner på min tunna jacka. Sedan en till.
Jag märker ganska snart att mina tunna kläder inte är gjorda för detta väder. Mina skor blir snabbt genomblöta och för att inte frysa knäpper jag jackan upp till sista knappen för att skydda mig mot kylan. Det hjälper knappt, men det får duga så länge.
Snart kommer jag att ha det bra. I arbetslägret. Det har de lovat mig.
Nutid
Det har nu fått några timmar. Vi går en rundvandring i Auschwitz och vår guide leder oss in i en av barackerna där människor fick sova.
Han berättar att flera hundra personer fick trängas i dessa rum. Sova på våningssängar gjorda av trä. Utan madrasser och kuddar, de fick värma sig med hjälp av varandras kroppsvärme.
Baracken är kall och det läcker in regnvatten från taket. Jag ryser av tanken på att denna barack en gång i tiden varit fylld av fångar.
Just nu är vi bara 30 turister i härinne. Ändå känns det trångt och kvavt.
1942
Det har nu gått några dagar. Dagar som känts som åratal. Alla förhoppningar jag hade om ett bättre liv visade sig vara rena lögner.
De har tagit mina kläder och allt jag äger. Rakat bort mitt hår, tvingat på mig randiga kläder. Gjort mig till en fånge. Jag har inget kvar förutom mitt hopp, hoppet om att överleva.
Jag har placerats i en barack med 500 andra människor, det är här vi nu får sova. Denna barack är mitt nya hem.
Efter en lång dag av meningslöst arbete ligger jag i en våningssäng utan madrass tillsammans med 8 andra personer bredvid mig. Det är trångt och kvavt men jag somnar snart av utmattning.
Nutid
Vi fortsätter vår rundvandring och går mot en av lägrets gaskammare. En grå byggnad med tjocka ståldörrar som man inte kunde öppna inifrån. Absolut ingen chans att ta sig ut när man väl var därinne.
Vi går in i gaskammaren tillsammans med dem andra turisterna. Här dog hundratusentals judar av den giftiga gasen på bara några minuter. När jag inser det går en rysning går genom hela min kropp. Jag får svårt att andas och måste ut, nu.
Jag lämnar omedelbart gaskammaren med tårarna rinnandes ner längs mina kinder och går ut för att ta frisk luft.
Utanför börjar det regna kraftigt.
1942
"Det är bara en dusch, en sanering" säger vakterna. Vi förs in i ett rum och blir beordrade att ta av oss alla kläder. Jag hänger mina på en krok i omklädningsrummet, tar en extra titt på numret vid kroken.
Det är viktigt att komma ihåg numret, jag kommer att hämta kläderna snart, säger dem.
Nakna förs vi in i en kammare som snabbt fylls med människor. Jag är glad att äntligen få duscha men så fort dörrarna slås igen förstår jag att någonting är fel. Mina lungor fylls med giftig gas och för varje sekund får jag svårare att andas.
Jag ser skräckslagna ansikten. Barn, gravida, kvinnor och män. De försöker desperat hitta en väg ut ur detta rum. För att slippa se rädslan i allas ögon blundar jag för sista gången och ber en tyst bön för oss.
Utanför börjar det regna kraftigt. Kanske gråter himlen med oss.
1 kommentar(er)
