Det var sommar i luften.
Jag stod på balkongen av min lägenhet på sjätte våningen och tittade ut. Trots att jag har sett denna utsikten hudratals gånger häpnades jag över hur ljuvlig den var just idag. Himlen framför mig var så orealistiskt vacker att jag höll andan, rädd för att förstöra ögonblicket. I fjärran hördes trafikbuller. Bilarna passerade sakta, ikväll hade ingen bråttom hem. Jag slog ner blicken till mobiltelefonen som visade 22.24 förvånad över att det fortfarande var relativt ljust. Jag älskade att stå där på balkongen och titta medans solen ändrade färg och dagen sakta övergick till natt. Om man stod där tillräckligt länge kunde man se lamporna tändas i lägenheterna i huset mittemot. Svaga siluetter gled förbi på andra sidan, omedvetna om att någon följer dem med blicken. Med tiden lärde jag mig ett mönster; på våningen längt upp tände man lamporna så fort det började skymma och släckte dem inte förrens sent på natten. Där på femte våningen lyste det alltid blått, någon hade TVn påslagen. På tredje våningen bodde ett äldre par som alltid tände små lyktor på sin balkong. Jag älskade att stå där i tystnad, lutad mot balkongräcket och titta på medans allt detta skedde. Det var som att jag fick ta del av deras liv från avstånd.
När jag andades in kände jag den välbekanta doften av blommorna som växte på gården. Vad var det nu för blommor? Jag kom inte ihåg vad de kallades, eller så visste jag helt enkelt inte. Men om det var något som luktade sommar så var det dessa blommor. En ljuvlig, försiktig doft som fick dig att vilja ta ett djupare andetag. Deras doft sveptes av vinden som nästan var omärkbar. Man hade kunnat tro att det var helt vindstilla men trädkronorna svajade sakta och harmoniskt, i takt med fåglarnas melodier. Jag ville stå där hela natten lång, se gatorna somna och sedan vakna i gryningen när himlen sakta ändrade färg. Men klockan visade elva och jag kände att mina ögonlock blev tygre och tyngre. Jag ville hinna se en sista glimt av solnegången och stängde därför sakta fönstret innan jag begav mig tillbaka in i lägenheten.
En tanke formades i mitt huvud.
Varför tycker vi inte att solnedgången är vacker varje dag? För att den inte är det eller för att vi ibland glömmer att titta? Jag tror nog på det sistnämnda. Solnedgången är alltid lika vacker, den bryr sig inte ett dugg om vi tittar på den eller inte. Den är medveten om hur mycket vi missar när vi väljer att inte titta upp mot himlen.
0 kommentar(er)
