År 2, dag 1. Efter 2 månaders uppehåll kliver jag återigen genom de tunga trädörrarna till mitt gymnasium. De knarrar på det där välbekanta sättet, precis som det gjorde för två månader sedan då vi alla sprang ut i det varma junivädret för att fira sommarlovet. Så många förväntningar vi hade inför sommaren. Mängder av planer- vi skulle hinna hit och dit. Sola, bada, festa, hänga runt i stan och gå på konserter, ja allt sådant som ungdomar tycker är kul. Vi skulle göra denna sommar till vår bästa, precis som man lovar sig själv varje år. Detta löfte håller inte i sig alltid men iår, ja iår höll det.
Under en av sommardagarna, när jag promenerade på en av Österlens vackraste stränder såg jag en familj bestående av två föräldrar och en liten pojke på runt 4 år. De satt på en filt på stranden och pojken åt jordgubbar som föräldrarna antagligen köpt på vägen till pickniken. Precis när jag gick förbi denna lilla familj råkade jag höra deras samtal. Pappan ställde en fråga till pojken, och den lät såhär: ”Vad är sommar för dig?”. Jag stannade upp för att tjuvlyssna, låtsades ta bilder på havet medan jag i själva verket väntade på pojkens svar. Efter några sekunders tystnad från hans sida och ett antal nytagna bilder från min sida svarade pojken: ”att vara här”. Med ”här” menade han stunden där och då, det han såg omkring sig där han satt på sin filt och blickade ut över det oändliga havet. Solen, stranden, picknicken, jordgubbarna, det innebar sommar för honom. Och hans svar var det mest simpla och än det finaste jag hört.
För mig har sommar 2016 som sagt varit en av de bästa jag upplevt. Så mycket jag varit med om, så mycket jag hunnit med. Nya vänner, nya kontakter, upplevelser som kommer stanna hos mig lång tid framöver. Att känna den varma sommarvinden i håret och euforiskt tjuta i det iskalla havsvattnet. Att få vakna upp av att solen lyckats smita sig in i rummet genom persiennerna. Att se sagolika solnedgångar på stranden och komma hem vid midnatt. Allt detta, ja det kommer vara svårt att inte sakna. Sommaren 2016 blev lyckad på alla sätt och vis. Fan vilken lättnad. Tyvärr har den nått sitt finito och snart, alldeles snart kommer dessa tre månader vara historia som så småningom flagnar bort och endast kan återskapas i bilder och färgstarka minnen.
Trädörrarna stängs efter mig för att återigen öppnas av andra elever inom några sekunder. Jag går genom den långa korridoren av människor. Ler, hälsar på några lärare och bekanta. Då och då gör jag en nickning, den får också duga som hälsning. Överallt hör jag vänners bekanta röster som fyller mitt hjärta av värme. Många nya ansikten flimrar förbi i korridorerna. Det är nya elever, ettor som börjar sin första dag i gymnasiet. För de är allting så nytt och man ser i deras ögon att de försöker hitta rätt och absorbera all information som bara forsar de första dagarna. Jag känner en lättnad över att inte vara en av dem just nu. Jag ler över tanken att jag inte är minst längre, nu har jag koll på hur allting fungerar här, nu går jag minsann i tvåan. Jag går långsamt upp för de oändliga trapporna som jag sprungit i ett oräkneligt antal gånger tidigare. Idag behöver jag inte springa, jag har för första gången kommit i god tid. Sedan genom en till korridor och en annan och äntligen är jag framme vid mitt klassrum. Dörren står på glänt och jag kan urskilja mina klasskamraters röster bland sorlet. Min kompis får syn på mig redan när jag står på tröskeln till klassrummet och hon ler och vinkar, pekar med handen på stolen bredvid sin. Jag går fram och ger henne en lätt kram, så som vi alltid brukar hälsa när vi ses. Trots att jag hängt med henne under hela sommaren känns det så längesen vi träffades i en sådan skolmiljö. Nu är hon återigen min klasskompis och vi ska tillbringa ännu ett år tillsammans. Klaga över maten på lunchen och hitta på smeknamn till lärare. Springa till godisaffären på rasterna och snacka skit i skolbiblioteket. Och jag känner mig faktiskt… taggad. Visst, att plugga är inte kul men det är bara något man måste göra och jag tänker inte vakna varje dag och hata den redan när jag stiger upp ur sängen. Nej, detta ska istället bli ett bra läseår. Vi ska göra den bra, bäst tillsammans.
År 2, dag 1 alltså. Let´s go.
/ <3
0 kommentar(er)
