Tre ungdomar står på en av Stockholms gator i juninatten. Det är jag och två vänner. Vi har bokat en taxi som ska ta oss till en nattklubb mitt i stadskärnan. Vi har väntat på tok för länge nu, och jag börjar känna en smygande värk i fötterna på grund av klackarna jag bär. Men just ikväll bryr jag mig inte alltför mycket om de obekväma skorna. Kanske är det alkoholen i mig som häver värken. Kanske är det bara ett gott humör som gör att jag tänker minde på oväsentliga saker.
En svart Mercedes saktar in bredvid. Bilrutan vevas ner. Chauffören tittar på oss bekräftande och hälsar på engelska. Vi sätter oss alla tre i baksätet och jag hamnar i mitten, som vanligt. Mina två vänner, som för övrigt är av manligt kön, börjar diskutera om hur fin de tycker att bilen är. En av dem kommenterar: “you have a nice car”. Chauffören tittar på oss genom innerbackspegeln och svarar med ett blygt: ”thank you”. Han är en man i sin övre medelålder med silvergrått hår som sticker ut från baskern som han har dragit alltför långt ner på den rynkiga pannan. Ett medellångt skägg som är på gränsen till ovårdat täcker nedre delen av hans ansikte. Blicken är fullt koncentrerad på vägen han har framför sig för att säkerställa en trygg körning. Han är professionell och det märks att han tar sitt arbete på allvar.
Jag lägger märke till att det hänger ett radband, ett kors i trä, runt innerbackspegeln som gungar i takt med bilens körrytm. Det är ett ortodoxt kors. Jag känner direkt igen ett sådant eftersom jag själv har ett hängandes runt halsen, fast i silver. Ett sådant kors kännetecknas av ett inristat krucifix av Jesus med meningen ”спаси исохрани” på baksidan med kyrilliska bokstäver som kan översätts till ”rädda och skydda oss”. Jag hinner precis börja reflektera över hur sällan jag stöter på ortodoxa attribut i Sverige när en dov melodi från bilstereon letar sig in i öronen och avbryter tankarna. Varför känns låten så bekant? Det tar mig några sekunder innan jag känner igen rösten som sjunger. En rysk artist vars låtar ibland brukar spelas hemma hos mig. Jag blir nästan paff av att höra det just här, i en taxibil mitt på natten. Av alla ställen.
”Excuse me, do you speak Russian?”, frågar jag chauffören. Hans koncentrerade blick slits från vägen och han tittar häpet på mig.
”Ja, jag är från Georgien”, svarar han vänligt på ryska.
”Georgien! Jag har varit där. Både i huvudstaden och längre västerut, mot bergen och vattenkällorna i Borjomi. Min mamma älskar Georgien och bodde där ett par år när hon var ung”, berättar jag.
När jag var yngre tog hon mig dit för att visa sina favoritställen och hälsa på sina vänner. De välkomnade oss som om vi vore familj och behandlade mig som sin egen dotter. Varje morgon var borden dukade med färsk granatäpplejuice och Chatjapuri, ett ugnsvarmt ostbröd, som jag åt som om det inte fanns en morgondag. Den lokala befolkningen var de mest vänligaste människorna jag någonsin mött och den gröna naturen uppe i bergen var fullkomligt hisnande.
Chauffören lyser upp när jag delar med mig av mina minnen från Georgien. Han berättar sedan att han är uppväxt i huvudstaden Tbilisi och delar med sig av minnen från sitt liv där. Han pratar ryska med en viss brytning och jag förstår att det förmodligen har gått många år sedan han hade användning av språket eftersom ryskan gradvis försvinner från länderna som tidigare tillhört Sovjetunionen. Han blir i sin tur förvånad över hur väl jag talar ryska och ger mig mycket beröm för mitt ”rena uttal”.
Ryska för mig är det språk jag talar med min familj, eller snarare den del av min familj som inte bor i Sverige. Under min uppväxt var det väldigt viktigt för min mamma att jag skulle lära mig ryska för att kunna kommunicera med min släkt. Jag lärde mig motvilligt och stred emot mammas försök till att få mig att bli intresserad av den ryska kulturen. Gradvis försvann de flesta ryska traditioner från vårt hushåll, men språket fanns alltid kvar där. Det fanns där och påminde mig om mina rötter.
Chauffören berättar om att han är helt ensam i Sverige och att hela hans familj och vänner är kvar i Georgien.
”Vad tog dig hit?”, frågar jag.
"Min familj behövde pengar”, svarar han. ”Min son är väldigt duktig på fotboll. Han är målvakt i ett professionellt juniorlag hemma i Georgien. Han har talang, den pojken, precis som jag när jag var yngre. Jag var också målvakt under Sovjettiden i ett välkänt fotbollslag. Men jag var tvungen att ge upp min sportkarriär och jobba med annat för att kunna försörja familjen. Jag ser mig själv i min son, sättet han brinner för sporten. Han blev erbjuden en plats i ett ungdomslag i Italien. För att kunna ha råd att skicka honom dit blev jag tvungen att flytta för att arbeta. Här tjänar man bättre, förstår du”, berättar han.
När vi stannar vid rödljus tar han tar upp sin mobiltelefon ur skjortfickan och bläddrar fram en bild på sin son i kamerarullen. En lång mörkhårig ung kille ler stort och vinkar mot kameran iklädd i fotbollskläder och svarta målvaktshandskar.
”Min pojke”, säger chauffören stolt. När han sedan låser telefonen råkar jag se hans bakgrundsbild. Det är ett svartvit gulnat fotografi på en flicka. Det ser ut att vara fotograferat från ett fysiskt fotoalbum med mobiltelefonen.
”Det är min dotter”, säger chauffören. Hon var sjuk och gick bort när hon var liten. Det var för mer än 30 år sedan. Sedan dess har jag alltid burit detta fotografi på henne vart jag än går. Först i plånboken och nu i mobiltelefonen. Jag tappade bort mig själv när hon gick bort, kunde inte se lyckan eller meningen med livet längre. Men tjugo år senare fick jag min son. Han fick mig att se ljuset igen. Jag gör allt för honom och det finns inget hellre jag vill än att se honom lyckas”.
Han tystnar. Jag märker att han blir känslosam av att prata om det. Vi sitter i tystnad en stund och snart börjar bilen närma sig destinationen. GPS:en visar att det bara är en gata kvar tills vi blir avsläppta.
”Jag frågade aldrig om ditt namn”, säger chauffören till slut.
”Gaiana”, svarar jag.
Han ler: ”Gaiana – den jordliga, jordens gudinna. Ditt namn bär på en lång historia. I Georgien uttalar man det som Gaianeh”.
Jag nickar. Jag har fått höra att mitt namn är ganska välkänt i länderna kring Kaspiska havet, däribland Georgien, och är därför en av anledningarna till att min mamma bestämde att jag skulle heta just så. Ikväll är en av få gånger jag träffar på en människa som känner till mitt namn och dess betydelse och jag kan inte låta bli att tycka att det är ganska trevligt. På något sätt känns det som att han känner till en del av min kultur och identitet genom namnet, utan att jag behöver berätta eller förklara någonting.
Vi svänger in mot gatan och jag önskar nästan att denna bilfärd skulle dröja längre, för att förlänga min pratstund med chauffören. Men nu är vi framme vid destinationen och betalar för resan. Jag kliver sist ut ur bilen och vänder mig om för att stänga bildörren.
”Tack för ett fint samtal. Jag hoppas att det kommer att gå bra för din son", säger jag.
”Tack själv. Må Gud beskydda dig”, svarar han. Det är vanligt sätt för de troende ortodoxa att ta farväl av någon som man inte tror att man kommer att möta igen. För mig är det aningen ovant. Men det är ett fint sätt att ta farväl på.
”Detsamma”, svarar jag.
Den svarta Mercedesen kör i väg. Trots att natten lyses upp av gatlyktor och trafikljus försvinner bilen snabbt ur sikte. Jag står kvar på gatan framför nattklubbens entré bland människosorl och musik som hörs i hela kvarteret. Där separeras våra världar. En äldre chaufför som kör taxi i Stockholmsnatten. En ung kvinna som är på väg till en fest. Trots de enorma olikheterna i våra liv och öden hade vi mycket mer gemensamt än vi någonsin trott. Och så fungerar det. Att man av en slump träffar på människor i sitt liv under korta, korta stunder som kommer att lämna avtryck en lång tid framöver. Vissa av människorna kommer man aldrig att träffa igen. Men man kommer ändå att bära en liten del av deras historier med sig.
Och ibland är någon annans historier värda att berättas vidare.
/Gaiana
5 kommentar(er)
