Skolentrén är översvämmad av blombuketter, ljus och vykort från främlingar samt anhöriga som beklagar sorgen. Skolgården är fylld med människor, gamla som nya elever står tysta i vårkvällen. Flaggan i mitten av skolgården är hissad på halvstång. Min gymnasieskola som alltid varit välkommande och trygg har förvandlats till en brottsplats.
Jag nåddes av nyheten om dådet samma kväll som det skedde. En notis i tidningen. ”Det är säkert ingenting allvarligt”, tänkte jag. Så fel jag hade. Senare samma kväll fick jag veta att två kvinnliga lärare har avlidit till följd av attacken. Denna natt kunde jag inte somna. Jag steg upp ur sängen och letade fram din e-postadress. Jag hade den sedan tidigare då vi haft kontakt efter studenten. Jag skrev ett kort meddelande: ”Hoppas att du mår bra trots omständigheterna. Mina tankar är hos er”. Skickat 23:52. Det första jag gjorde morgonen därpå var att uppdatera min inkorg, i hopp om att du svarat. Inget svar. Kort därefter fick jag reda på att du var ett av offren för skolattacken.
Denna text är dedikerad till dig.
Det var en varm augustimorgon och solen lyste så starkt genom skolans enorma fönster att jag fick kisa för att se vad som skrevs på tavlan. Vi satt i klassrummet på tredje våningen, 30 nyfikna och vilsna 16-åringar som precis hade börjat gymnasiet. Du klev in och välkomnade oss med ett namnupprop. Du lät så allvarlig när du sedan berättade om vad det innebar att börja gymnasiet och att det som väntade oss ”var minsann ingen lekstuga”. Trots din stänga persona var det så enkelt att urskilja en lekfull glimt i ögat som gjorde att min oro över att börja gymnasiet var som bortblåst redan vid första skoldagen.
Under mitt första år på gymnasiet startade några av oss elever en radiokanal på skolan. Du lät oss låna radiostudion, sända liveprogram varje vecka och lånade oss skolans dyra mikrofoner. Jag förstår inte hur du orkade, men du gjorde det för att du visste hur mycket vi brann för det. Det lät visserligen lite krassligt när vi sände radio på skolan, men du satt där och lyssnade, alltid. Alltid en ”tumnen upp” och ett ”grymt jobbat”. Under ett av utvecklingssamtalen sade du till mig: ”Sluta inte med radio, du har en talang, Gaiana, använd den”. Och jag följde ditt råd. Efter studenten blev jag medlem i radioutskottet på universitetet och skickade varje gång ett telepatiskt ”tack” till dig när jag sände radio med kurskamraterna.
Jag minns också hur stolt du blev när vi elever samlade in över 30 tusen kronor till Musikhjälpen. Det var ett av skolans största årliga projekt och du höll såklart i det. Du var med oss hela dagen, från alldeles tidigt på morgonen tills efter skoltid, hjälpte till att sälja bullar och såg till att allt gick som det skulle. När jag flera år senare återvände till skolan för att hälsa på dig nämnde du att dina nya elever nu hade samlat nästan dubbelt så mycket pengar till Musikhjälpen och att du var så stolt över dem. Jag fascineras fortfarande av ditt genuina engagemang för dina elever.
Sista året på gymnasiet åkte vi på en klassresa till Polen med dig. Det var en regnig höstvecka och vi fick ha paraplyer vart vi än gick. Varje morgon hade vi samling klockan 8. Alla elever var sömniga och griniga. Men där stod du leendes, i foajén, och berättade ivrigt om dagens utflyktsplaner. Du bad oss att ta hand om oss och inte vara ute alltför sent om kvällarna på den resan. Sedan skrev du ditt nummer och bad oss att spara ner det så att vi kunde ringa dig ifall det skulle hända oss någonting.
Men vi använde ditt nummer för att busringa dig, senare samma år. Det var spex och en av utmaningarna bestod av att busringa en lärare. Det skulle man få 50 poäng för i spextävlingen och det ville min klass inte missa. Vi ringde dig och du gick först på vårt skämt, sedan upptäckte du att vi var dina elever och började spela med. Inte det minsta arg blev du på oss busungar. Du bjöd istället på dig själv och vi skrattade gott tillsammans. Jag blir fortfarande varm av det minnet.
Vi var en så stökig klass, skolans stökigaste kanske. Trots det såg jag att du grät på studenten. Jag gav dig en lång kram innan vi skiljdes åt och du sa att det kommer gå så bra, så bra. Och det gjorde det, till stor del tack vare dig. Du satte grunden för mitt intresse för media och kommunikation och inspirerade mig till att inte ge upp trots att saker inte alltid går som man tänkt sig. Jag beundrade dig enormt, din stränga men samtidigt varma personlighet, din passion för ditt yrke som smittade av sig. Tack för att du fanns där för oss, genom vått och torrt och hejade på oss som om vi vore dina egna barn. Jag hoppas att du kände att vi fanns för dig med. Inga ord kan beskriva denna sorg. Och inga bortförklaringar kan rättfärdiga gärningsmannens agerande.
Du kommer aldrig att bli glömd. Vila i frid.
/Gaiana
0 kommentar(er)
