Gaiana Frank

1
Midnatt. Fyrverkerierna lyser upp mörkret, de glittrar och sprakar i den dystra januarihimlen. Jag tänker på att det förmodligen står ett gäng ungdomar eller föräldrar med småbarn någonstans på andra sidan staden och avfyrar raketerna för att sedan se hur de snabbt skjuts upp mot himlen. Barnen står med stora ögon av förtjusning och klappar händerna, ovetandes om alla sorger och tragedier som det gångna år fört med sig. Och de vuxna ler mot barnen och skålar med plastglas fyllda med champagne och endast de sorgsna ögonen kan avslöja deras oro inför vad 2021 kommer att bära med sig. Men de står där och försöker leva i ögonblicket, jag likaså från min balkong på sjätte våningen från andra sidan staden. Det är nästan som att de skickar över hälsningar om hopp med sina fyrverkerier. Och jag tar emot dem, en efter en, med tacksamhet. För det hade nog inte funnits ett dystrare början på 2021 än en kolsvart himmel utan fyrverkerier och tomma, tysta gator på nyårsafton.

2
Spiraltrappan i ett av Lunds studentboenden känns oändligt lång. Vi går upp vacklandes med varsin vinflaska i famnen. Då och då stannar vi upp mellan våningarna för att försäkra oss om att vi är på väg mot rätt våning, tar några klunkar ur flaskorna och fnittrar. Till slut hörs ljudet av musiken allt närmare och vi skyndar upp. Vi stiger in i den trånga korridoren som är full av berusade studenter. Några står längs korridoren och småpratar, några springer ut och in ur rummen och några kysses i hörnen. Det är mitt sista år som student men jag har aldrig tidigare varit på en korridorsfest så jag tittar mig omkring nyfiket. Förbi alla vacklar vi vidare in i korridorsköket som har förvandlats till en nattklubb för en natt. En dj står i hörnet och gungar i takt till musiken. Discolampan skimrar i taket och lämnar färgglada skuggor på de dansande studenters svettiga ansikten. Rummet är så fullproppat att flera tvingas stå och dansa på tv-bänken och sofforna. Någon dunkar mig i ryggen och jag vänder mig snabbt. Där står min kurskamrat, han är värd för kvällens fest. Med världens största leende och kram hälsar han oss välkomna, välkomna in i detta underbara kaos. Vi festar hela natten till våra favoritlåtar och promenerar sedan sakta igenom Lunds sovande gator för att ta första tåget hem. Klockan visar 6.18 när vi kliver in i tåget och personalen i högtalarna önskar resenärerna god morgon. God morgon? Vi fnittrar åt tanken att vi inte gått till sängs än medan dagen redan börjat för de flesta andra. Trots att mina ögonlock är tunga och benen trötta av allt dansande vill jag inte att denna dag ska ta slut. Någonstans inom mig vet jag att det är en av mina sista studentfester. Och när tåget far iväg från Lunds centralstation är det som att jag åker ifrån denna lyckliga, bekymmerlösa tid som student. Jag åker in mot vuxenlivet och ungdomen tonas sakta bort, för varje meter tåget förflyttar sig. 

3
Jag håller mina examensarbeten, en i varje hand. Lunds universitets logotyp med ett lejon av guld glänser i solen när jag tar mina examensbilder vid det ståtliga, gamla universitetshuset. Jag har studerat hårt för att vara här idag, denna dag har varit min dröm i många år och första gången på väldigt länge känner jag mig… stolt. Här och nu, iklädd i en vit kostym, lycklig från topp till tå. Jag har så många gånger promenerat förbi denna plats under tre år av mina studier i Lund och alltid föreställt mig hur det kommer att kännas att stå där en dag och veta att man lyckats. Nu i efterhand förstår jag att denna känsla i verkligheten är oslagbar, den kan inte jämföras med någonting annat. Idag doftar magnolian vid universitetshuset särskilt ljuvligt och solens strålar lyser särskilt varmt, vi vet att de lyser för oss. Vi är huvudpersonerna under denna dag, och allt omkring oss är rekvisita. En av mina närmaste vänner står bredvid mig, hon har också tagit examen och vi firar samma kväll genom att checka in på Grand hotell. Vi skålar med iskall champagne och spiller i sängen. Men vi kan inte bry oss mindre. Det är vår stund, vår dag och vi ropar det högt. Ekot av klingande glas vårt jubel studsar mellan taket och parketten i Grand hotells finaste rum.  

4
Resväskan är alldeles för tung för den korta resa som jag och min vän planerat. Jag konkar upp väskan i vagn nr 12 och får knappt in den i bagageutrymmet. Sätter mig på min plats och tittar nervöst på klockan, 10 minuter innan avgång men sätet bredvid mig är fortfarande tomt. Var är hon? Jag skickar iväg ett sms och blir alltmer nervös över att inte få ett svar för varje minut som går. 2 minuter innan avgång nu. Jag reser mig upp för att titta ut genom fönstret i hopp om att få se min vän på perrongen. I samma sekund hör jag någon skynda in i tågvagnen. Där är hon, med rufsigt hår och rosiga kinder, andfådd efter att ha sprungit för att hinna med tåget. Vi tittar på varandra och brister ut i skratt. Hur kunde någon av oss ens tro att denna resa skulle kunna börja på något annat sätt? Vi tar tåget till huvudstaden och tillbringar den galnaste veckan på länge. Vi dricker drinkar i alla stadens barer och skvallrar om allt och inget. Vi skrattar högt och viskar tyst. Pratar med varandra om gamla minnen och framtidsplaner. Vi hinner se varenda soluppgång och solnedgång, dansa på varenda fest och sola på varje strand. Och vad vi än gör under dessa dagar på resan så finns samma tanke i våra bakhuvuden, vi drömmer om att få bo i denna stad en dag. Vad vi inte vet då är att det visar sig bli vår verklighet bara några månader senare.

5
Midnatt. Igen. Och ännu ett år har passerat. Jag står på en balkong och blickar ut över natten. Inte min balkong denna gång, utan någon annans med nya människor omkring mig som jag inte kände i början av åren men som idag betyder mycket för mig. En annan stad, en annan lägenhet och en annan… jag. Och ännu ett år smyckar fyrverkerierna nyårsnatten. De kommer alltid att vara lika vackra, oavsett var i världen jag än finns och tittar på dem. Och oavsett om jag finns eller inte. De kommer glittra år efter år, och om det är något som är utbytbart så är det min närvaro i detta. Ett år har gått sedan jag såg fyrverkerierna sist. Saker i mitt liv har förändrats, förbättras, förvandlas och omvandlas. Saker jag tidigare inte hade en aning om är självklara för mig dag och något som tidigare varit en självklart för mig är som bortglömt i dagsläget. Jag har utmanat mig själv i år som aldrig förr, tagit svåra beslut, fallit hårt och flugit högt. Vad som väntar på mig i det kommande året är för mitt framtida jag att utforska. Men det jag däremot vet i dagsläget är att livet hunnit fyllas med så mycket värt att leva för, så mycket värt att fira. 

Natthimlen lyses upp av färger i allt snabbare takt. Det är nästan som att fyrverkerierna dansandes försöker visa mig att de lyckas övervinna det envisa och dominerande mörkret som inte har ett annat val än att ge vika åt ljuset. Det är som att färgerna retas med mörket: "titta, du vinner inte över oss". Och så fortsätter de att spraka, allt starkare för varje sekund. Jag står länge på balkongen och betraktar skeendet. Innan jag lämnar balkongen för att kliva in i 2022 ler jag bekräftande och utbringar en skål mot universum, "nej, mörkret vann inte denna gång heller". 

Gott nytt år.

/Gaiana <3