Bussen stannar på grusvägen vid rondellen i utkanten av staden. Några få trötta resenärer sitter kvar när jag stiger av. Jag tittar mig omkring den tomma hållplatsen medan bussen kör sin väg och lämnar en dimma av grus bakom sig. Allt är sig likt. Hur lång tid har gått sedan jag senast besökte området som jag har växt upp i? Jag försöker minnas och kommer ganska snabbt fram till att jag inte har satt min fot här sedan dagen vi flyttade- för snart tio år sedan. Platsen är mig så nära till hjärtat men så avlägsen på samma gång, som från ett annat liv.
Jag går mot huset vi bodde i och förvånas över att jag fortfarande minns varenda liten detalj längs vägen. Den smala stigen med gamla träd vars trädkronor böjer sig ner och skymmer solens ljus välkomnar mig med sin skönhet precis som förr. Däremot känns allt runtomkring så förvånansvärt litet jämfört med när jag var mindre, när barnögonen blickade uppåt mot de majestätiska trädkronorna och förtjusades av hur stor världen bortom mitt räckhåll var. När jag väl närmar mig vårt gamla hus märker jag snabbt att det har målats om och jag möts istället av blåa kalla husväggar och en brun entrédörr. Köksfönstret är halvöppet men persiennerna nerdragna och jag kan oturligt nog inte kika in. Istället går jag runtom och märker snart att det står en ung man på balkongen på andra våningen och röker. En främling. Han står lutad mot balkongräcket och tar djupa, långsamma bloss och blickar ut över gården. Sedan fimpar han snabbt, viftar bort röken med handen och försvinner in igen, i det rum som tidigare tillhört mig. Mitt gamla flickrum med rosa väggar tillhör någon annan nu. Väggarna i detta rum bär på hemligheter som jag inte delade med någon annan, de visste allt om mig, kände mig in och ut. Dessa väggar var mitt hem, min trygga plats. Nu finns inte ett enda spår kvar av mig kvar i detta hus, det som finns kvar är den rosa tapetfärgen som målats över och ekon av barnskratt som föralltid kommer att studsa mellan väggarna i rummen. Jag var lycklig där. Trots alla motgångar var jag lycklig där.
Jag promenerar vidare mot grundskolan som jag studerade i, förbi fotbollsplanen, parkeringsplatsen och rakt fram längst trottoaren i uppförsbacke. Jag stannar upp stundvis för att titta mig omkring och konstatera hur området har förändrats genom åren, men vågar inte dröja för länge i rädsla om att bli betraktad som alltför nyfiken. Grundskolans entrédörrar är öppna och jag bestämmer mig för att gå in. Skolan är tom och jag antar att barnen har gått hem för dagen, enda som avslöjar deras tidigare närvaro är de nedskräpade korridorerna. Endast vaktmästaren och de allra mest entusiastiska lärarna är kvar och förbereder sig inför morgondagens lektioner då jag genom vidöppna klassrumsdörrar ser dem ordna med papperna. Ingen verkar lägga märke till mig, den enda obehöriga på skolan som strosar runt. Skönt. Jag går längs den vita korridoren som för mig tycktes vara oändligt lång i barndomen. Den är täckt med målningar på olika barnfilmskaraktärer och jag undrar än idag vem som målat dessa målningar. Jag minns vissa av karaktärerna från filmer man tittat på som liten, men de allra flesta av figurerna förblir okända för mig än i dag. Korridoren mynnar ut till det utrymme där vi elever brukade samlas på under håltimmarna i mellanstadiet. Där fanns ett café, ett pingisbord och några bänkar som killarna satt på och spanade in tjejerna. Jag var aldrig en av dem som blev "inspanad", vilket jag uppfattade som ytterst beklagligt på den tiden. Idag kan jag nte låta bli att le stort åt barndomens naivitet och dumdristighet - att bli omtyckt av "auktoriteterna" på skolan var så viktigt.
Där jag står nu kan jag i ögonvrån se den plats jag gillade minst på i skolan. Matsalen. Vid ytterst sällsynta tillfällen längtade jag till lunchrasterna- de innebar en lång paus från lektionerna vilket i sin tur innebar slöseri med tid på skolan. Varje dag stod jag otåligt i den långsamma matkön med en halvren tallrik och såg på mattanternas sura miner när de portionerade ut maten. De hatade nog sitt jobb på denna skola. Jag förstod dem. Jag hatade denna skola med. Och så var det min tur att få maten och sedan skynda snabbt förbi de andra barnen med köttfärssås rinnandes ner längs tallriken. Alltid till bordet längst bort. Alltid enda eleven vid bordet. Att vara ensam vid matbordet var på den tiden en fasansfull upplevelse som jag fick gå igenom varje dag. Därför brukade jag istället oftast bre smör på eller två mackor och omärkbart smyga ut dem ur matsalen inlindade i servetter för att äta någon annanstans, oftast i skolbiblioteket. Där brukade jag även tillbringa de övriga rasterna för att läsa- min enda höjdpunkt under skoldagen. Jag minns hur jag skyndade igenom kaoset i korridorerna för att omärkbart slinka in genom biblioteksdörren och stänga ute allt som jag inte mådde bra av. Skolbiblioteket var trygghet. Inga bråkiga elever, inga skrikiga lärare, men viktigast av allt- här fanns böcker. Böcker för mig var en flykt från den trista och aningen ensamma verkligheten, böckerna var mina vänner.
Innan jag ger mig av bestämmer jag mig för att titta förbi en sista plats på skolan. Detta rum brukade kallas för "kapprummet"- namnet avslöjar rummets syfte. Här hängde vi av våra jackor och tog av oss skorna innan vi steg in i klassrummen. Min krok fanns till höger om ingången. Varje morgon kom jag tio minuter före första lektionen för att ta av mig ytterkläderna i lugn och ro och slippa trängas med de andra ungarna. Dessvärre hängde inte alltid mina kläder kvar på sin plats när jag i slutet av skoldagen återvände till kapprummet för att klä på mig. Flera gånger hittade jag min jacka på helt andra krokar tvärs över rummet, liggandes på golvet i korridoren eller intryckt längst in i någon hylla. En annan gång fanns inte mina skor kvar. Jag letade efter dem i panik hela eftermiddagen och övervägde till slut att gå hem i endast strumpor i höstkylan. Men då skulle mamma förstå att något var fel och jag ville inte få jobbiga frågor. Senare samma eftermiddag hittade jag skorna på skolgården, i en lövhög. Och så fortsatte det fram tills jag bestämde mig för att ta med mina ytterkläder till klassrummet. Varje dag bar jag dem in igenom klassrumsdörren och lade dem i en hög under skolbänken, där ingen kunde komma åt dem. Lärarna såg allt. De såg allt men gjorde ingenting.
Jag har fått nog av denna plats nu. Minnena är alltför tydliga, alltför sårande. Jag skyndar ut ur skolan, bort från det förflutna och ut mot verkligheten. Ute på skolgården igen möts jag av den gassande solen och stannar upp en stund för att låta tankarna sorteras i huvudet. Jag blundar och andas djupt. Ett lugn sköljer över mig. Äntligen. Precis när jag ska lämna skolområdet ser jag en flicka gå över gården. Hon bär på en alldeles för stor ryggsäck för sin smala kropp och hennes bruna hår är samlat i två lockiga tofsar som studsar medan hon skyndsamt går över skolgården. Hon är klädd alldeles för stora jeans och en rosa t-shirt med en Disneyprinessa som jag inte minns namnet på. Hur gammal kan hon vara? Jag gissar på runt tio år med tanke på klädvalet. Det är någonting som får min blick att stanna på henne, någonting känns bekant. Jag försöker få ögonkontakt men hon tittar ner i marken medan hon passerar mig på skolgården.
-"Du?", ropar jag efter henne.
Hon stannar och tittar upp. De våta ögonen avslöjar att hon nyligen gråtit.
-"Känner jag dig?", frågar hon och jag märker genast att hon inte är bekväm med att prata med främlingar.
-"Nej, du känner inte mig", säger jag medan jag böjer mig ner på huk framför henne. Hon tar ett steg bakåt men jag kan urskilja nyfikenheten i hennes blick. Vi tittar tysta på varandra en stund.
-"Tack", säger jag tillslut tyst och sträcker ut mina armar för att krama henne.
-"Tack för vad?". Hon tvekar först men sträcker sig sedan för att möta mig i en hastig kram.
-"För att du orkade", svarar jag.
Flickan står kvar en stund och betraktar mig. Sedan ler hon ett litet leende och går sin väg. Jag tittar efter henne medan hon försvinner allt längre bort tills jag endast ser en liten prick kvar av henne.
Flickan är jag.
0 kommentar(er)
