Denna tisdagsmorgon klingade champagneglasen högtidigt. Kristallerna på studentmössorna glittrade i solen och matchade de kritvita klänningarna. Runt halsen hängde visselpiporna och tallrikarna med "klassens" utnämningar. Den grönskande trädgården var dekorerad med blågula flaggor och vid frukostbordet formade några silvriga ballonger ordet "student". På bordet stod skålar fyllda med is och champagneflaskor som sakta men säkert tömdes efter varje skålande. Studentsången sjöngs i takt gång på gång och leendena på allas läppar var stora som aldrig förr. Det var lycka i luften. Dagen vi längtat efter i tre år var kommen. När vi begav oss mot stan visslandes i våra visselpipor stannade folk upp och vinkade, tog bilder och log. Bilarna körde förbi och tutade och chaufförerna sträckte ut armarna i en hälsning genom fönsterrutorna. Senare på dagen sprang vi ut på skolgården och möttes av ett hav av människor. Släkt, föräldrar, vänner och bekanta som hade kommit dit för att dela vår stora dag med oss. Vissa höll plakat, andra blommor och ballonger. Ur högtalarna strömmade vår utspringslåt och dessa 30 sekunder vi befann oss på scenen var värda tre år av gymnasietiden. Jag var fullkomligt upprymd av glädje och eufori. En sådan lycka har jag aldrig tidigare upplevt och ville därför att dagen aldrig skulle ta slut.
Nu när det har gått några dagar sedan studenten har jag hunnit bläddra förbi alla bilder, öppna alla presenter och läsa alla hälsningar. Fortfarande kan det inte sätta sig i mitt huvud att dagen jag längtat till sedan barnsben är över. År efter år har jag tittat på de "vuxna" barnen som vandrat genom stan och visslat och ropat att de är bäst för att de tagit studenten. Varje år har jag räknat ner, på något sätt försökt skynda på tiden. Och nu när min egen student är över kan jag inte annat än att känna en stor lycka och sorg på samma gång. Lycka för att jag klarade det, att dessa år av hårt slit och plugg lönade sig. Sorg eftersom jag nu måste lämna något som blivit mig så nära. Att lämna gymnasiet är som at lämna sin trygga zon, en plats där man tillbringat så mycket tid och känt sig hemma. En plats vars klassrum och korridorer man gått i så många gånger att man nu kan gå genom med stängda ögon och hitta vägen. Det är sorgligt att lämna ett så stort och viktigt kapitel av sitt liv bakom sig och påbörja ett nytt, denna gång på egen hand. Inte förrän nu inser jag hur mycket som har hunnit förändras under dessa tre år i både mitt liv och runt omkring mig. Det är nästan läskigt hur mycket man har hunnit utvecklas och växa upp. Idag är jag en fullkomligt annorlunda individ, en bättre individ. Mycket tack vare skolan. Men nu finns inte klass SA15B längre och mina klasskamrater är inte längre mina klasskamrater. Lärarna kommer inte välkomna oss efter sommarlovet som de alltid gjort. När jag efter min sista skolavslutning i livet går ut genom skolans portar med betygen i handen stänger jag dörrarna efter mig för att jag vet att jag inte kommer att återvända. Och jag hade ljugit om jag sa att jag inte kommer sakna mina gymnasieår och hålla de kärt i minnet.
Tack som fan för dessa tre år Malmö Latinskola. Jag kommer att sakna allt. Men det är dags att gå vidare nu. Det är dags.
/ <3
0 kommentar(er)
