Gaiana Frank

När klockan slår om till tolv gör vi allt och lite till igen.

2018, vilket år! Det är så mycket som har hänt. Detta år har varit fyllt med så många fina händelser som jag hade gjort allt för att få uppleva igen. Alla dessa stunder har lämnat sina avtryck i minnet, främst de bästa stunderna; 

Jag öppnar balkongdörren på hotellrummet i Dubai och andas in den varma februariluften. Horisonten är underbart vacker och i fjärran kan man urskilja de enorma skyskraporna som alltid glittrar vid skymning. 

Vi festar tills solen går upp och sedan promenerar berusade tillbaka till hotellet genom ett tomt Barcelona i aprilsmorgonen. Affärerna vid Las Ramblas har inte öppnat än så vi tittar på nedsläckta skyltfönster på vägen hem. 

Den himmelsblåa balklänningen hänger prydligt på galgen i sovrummet. Imorgon är det äntligen bal och jag har svårt att somna då jag är exalterad inför morgondagen. 

Lärarna skrattar och kramar oss på studenten. Jag kan se att de är lättade att släppa vår bråkiga klass. Men samtidigt finns något sorgset i deras blick och en av lärarna fäller en tår som hon snabbt borstar bort innan den hinner rinna nerför kinden.   

Vi skålar med champagneglasen och skriver hälsningar inuti varandras studentmössor. Jag får tillbaka min med texten ”varannan vatten” med stora bokstäver. 

Vi står längst fram i kön till klubben. Vårt motto ikväll är ”först in, sist ut”. Vi lämnar klubben kl 04 på morgonen och promenerar genom staden som fortfarande sover.

Min allra bästa vän tar studenten och jag står längst fram med hennes familj och vänner. Vi alla väntar på hennes utspring och när jag ser henne springa ut genom skolans portar är jag den stoltaste människan på jorden. Hon har tagit studenten, she made it!

Jag sitter spänd i bilen efter min uppkörning och sneglar på inspektören som ser allvarlig ut. Han babblar på men allt jag vill höra är om jag blivit godkänd. När han väl säger det kan jag inte tro det. Nu har jag äntligen körkort. 

Vi gråter när Beyonce och Jay Z kliver ut på scenen i Köpenhamn. Hela publiken tänder sina ficklampor och arenan fylls av små stjärnor som glittrar. De sjunger ”Forever young”. Jag kan varenda rad i denna låt så jag sjunger med. 

Bilstereon spelar Ed Sheerans musik. Jag har förberett en spellista med enbart hans låtar som vi spelar om och om igen på väg till Göteborg. Där ska vi se Ed Sheraan på Ullevi och planen är att ställa sig så nära scenen som möjligt. 

Aulan på universitetet är så stor och fylls snabbt med studenter som alla är lika nervösa och förväntansfulla inför att börja utbildningen. Jag har kommit en halvtimme för tidigt och försöker ta in att idag påbörjas ett nytt kapitel i mitt liv. 

Mobiltelefonen plingar oavbrutet när tjejerna skriver i gruppchatten. De verkar vara oense om vad vi ska klä ut oss till på Halloween. Djävul, skelett eller vampyr? Det får bli djävul iår…

Vi radar oss upp och ler stort när en av kompisarna fotograferar oss med sin polaroidkamera. Hon knäpper av och bilden kommer genast ut. När jag tittar på den slåss jag av tanken på hur lyckliga vi alla ser ut.

Vi dricker drinkar i alla stadens barer och pratar om allt och inget. Vi skrattar högt och viskar tyst. Pratar med varandra om gamla minnen och framtidsplaner med underbara vänner. Ni vet vilka ni är och ni vet hur mycket ni betyder för mig. 

Jag slår noggrant in julklapparna och lägger dem under granen som skimrar i guld och rött. På varje julklapp skriver jag prydligt ”Från tomten”. Utanför faller snön. Jag tittar ut i decembernatten och ser en dockstad klädd i bomull. 

TACK för dessa stunder 2018. De kommer att bevaras sparsamt i minnet. Och när klockan slår om till tolv gör vi allt och lite till igen. 

 

Min video om 2018 hittar ni HÄR

 

/<3